I fredags var det min första dag i High School. Jag åkte skolbuss dit, och var supernervös. Många som åker som utbytesstudent har ett värdsyskon som går på samma skola och kan visa de runt lite och förklara hur allt går till. Men jag släpptes ner i skolan helt själv. Jag hade inte fått mitt schema än utan jag fick börja dagen med att gå till min Guidance Counselor (motsvarigheten till svenska SYO). Därefter fick jag skynda mig till min första lektion som är Band. Och när jag klev in i salen så kände jag hur allas blickar vändes mot mig, dels för att jag var sen men också för att jag var en utbytesstudent. Skolan jag går på är väldigt liten, den har ungefär 300 elever och alla känner alla, så det var självklart att jag skulle sticka ut. Dagen bestod mest av informativa möten om hur ens år skulle gå till (jag går senior year, alltså sista i high school), val av olika klubbar (jag valde yearbook och Spanish Club, men har ingen aning om hur det här funkar haha) och förvirring från min sida. Allt är väldigt annorlunda i amerikanska skolor som skapade förvirring. Jag träffade även några trevliga personer, eller, alla här är ju så mycket trevligare än vad vi är i Sverige. Jag fick höra massvis med komplimanger, en kille försökte bjuda ut mig (vilket var så märkligt) och alla tog hand om mig. Jag hoppas att jag snart skaffar kompisar här, för ytliga bekanter känns det som man lätt får här. I slutet av dagen kändes allting återigen fel. Detta berode dels på att sista lektionen hade jag spenderat själv i och med att ingen jag pratat med den dagen tog den lektionen, och dels för att jag var (och är fortfarande) rädd att jag inte kommer få några vänner här då alla redan är så nära med varandra. Förhoppningsvis ändrar sig den här känslan snart.